Bethany's Budbarare from Lindsborg, Kansas • 2

BETIIANYS IHJDBAIvAKK. viiljen Viljen i forena eder med oss, eller viljen i do? LAten fosterlands-kiirleken leda er till det riitta och goda. Uppsii-gen konung Erik tro och lydiuul! Ty han, som har brutit hvarje ed i sin han, som stcirtat riket i olyckor och eliinde, han iir ej viird att bitra svenska kro-nan, ty det iir att vanhedradet svenska namnet. Sluten er till oss, sA vilja vi ock fcilja edert rAd? Med samfiildt bemodande skola vi Ater-uppriitta och fcirsvara Sveriges ur-gamla frihet och sjiilfstiindighet. DA skall friden hiirska inom vArt rikes landamiircn.

Riddare och adelsmiin, biskopar, priister och menige miin, alia skola vi lefva till-sammans iendriikt. Stiiderna skola ryckas upp frAn sitt forfall. Ilan-deln skall Ater blomstra. ViilstAnd And calm as tho swan 'mid the waving reeds, I sailed o'er the sparkling sea. Mine was each prize in my path that came, And free as the boundless space my aim On the Ocean.

But at night I stood on the plunging prow, When the waves were rolling high; And heard the Nomas knit their wool In the storm that weut howling by-Like the life of man is the billows Mow, 'Tis best to be ready for weal or woe On the Ocean. With twice ten years misfortune comes, And the dark sea craves my blood. She knows it well, she has drank it oft, When in thickest fight I stood. This beating heart that so oft has thrilled Must soon by Death's cold hand be chilled In the Ocean. Yet I will not mourn that my days are short; Brief have they been but sweet, To the halls of the Gods but one way is known, And I seek it with youthful feet The billows are singing a dirge for me, And where I have lived my grave shall be In the Ocean.

Thus the Viking sings Wrecked on the lonely shore, And 'neath the cruel sea He sinks to rise no more. The billows sing again their song, And the winds go plying by: But the memory of the brave heart lost In the deep shall never die. iilskat och rpphojt dem som on-skade gora mest oriitt, och niir vi ofverklagat deras Atgiirder, har han icke ens bestraffat dem. Hans fogdar och embetsmiin hafva brant, driipt och utplunclrat de menlose. I Ian har svurit att vara sitt rike trofast och huld.

I stallet har han velat bringa triildom ofver riket, dA han forsiikte att med svtk uppsiitta hertig Bogislav af Pommern pA svenska tronen, hvarigenom han ville bctaga riket dess riitt att vitlja konung. Ridderskapet har han utarmat genom onyttiga utliindska krig. Stiiderna har han utarmat med oskiiliga tullar och striinga forbud samt tillstadt danskarm. utt plundra dem. Allmogen har han utarmat med skattcr, samt behandlat oss bonder, som voro vi kopta triilar.

Rikets alia inkomster och stats-handlingar har han fort till utlandct. Han har svurit att styra sitt rike med inliindska miin. I stiillet har han lemnat det biista af landet och slotten At utliindingar, churu han icke kan bevisa, att vi svenskar varit honom otrogne eller olydige. I herrar, hvad synes cder? Hur skall ett rike ega bestAnd, in-vAnare iiro triilar, och hvarest tyran-oniet hiirskar i dess mest fruktans-viirda form? Ilvarthiin skall allt detta leda? Ilvarthiin om ej till hustrur draga holassen. Niir vi slutligen ej liingre kunde uthiirda dessa vAldsamheter, 11 tan klagade vAr nod, kit han fastbinda somliga-vid pAlar, andra kit han upphi'mga i rok.

Men griinsen for hans och hans likars framfart bar nu blifvit satt. Vi dalamiin reste oss for tvenne mAnader sedan som en man mot fortryckct. Midsommarsnatten tA-gade vi mot Borganiis, intogo och briinde nidingsniistct. Vi drogo sedan sodcrut till Kopings bus, for-drefvo fogden diir, stormade och antiinde hans borg. Viistmanlands allmoge har slutit sig till vAra led.

ViisterAs slott iir vArt. Uppliinding-arne hafva rest sig och kiimpa nu for vAr gemensamma sak, svenska folkets lycka och viilfiird. Afven i Sodermanland har resning uppstAtt, och fortryckarne iiro drifna pA flyk-ten. VAr har viixer med hvarje steg vi tAga framAt. Underriittel-sen om vArt foretag har spridts At alia hAll.

Frihetsbegiiret har vak-nat upp i alia rikets dclar, frAn norr till soder, frAn oster till vaster. Det har bragt Norrlands och Finlands folk till frihetskamp. Skaror af viipnade bonder hafva genomtAgat de norra landskapen och forjagat de stolta tvrannerna. Nu iiro vi har och begiira edert bistAnd, I herrar af rikets rAd, for att fullborda vArt verk. Vi iiro viil till utseendet ringa.

Somliga iiro kliidda i trasor, en del rustade med yxa blott, andra med bAge. Men betrakten noga dessa frihetshjiiltar skall Anyo finna en plats i vAra lAga hyddor. Akrar och iingar skola fylla vAra lador med tusenfaldig groda till vAr egen och landets rik-edom. Ty tifvervAld och fortryck skola ej horas af. De styrande skola bruka sin makt till Guds iira och folkets viilfiird.

VArt iilskade fosterland, som varit pA branten till undergAng, skall lyfts upp frAn sin fornedrade stiillning och gA en ny och lyckosam tid till motes. Historik ofver Bethany College. Det torde numera icke iinnas mAnga svenskar, som ej hort talas om Bethany college i Lindsborg. Det namnet iir kiindt och iilskadt af vAra landsmiin icke blott i Amerika utan iifven pA hinsidan hafvet i vArt gam la kiira fosterland. Sveriges iidle och hugstore konung, samt den idoge bonden bland ljungen i fattiga Sm Aland," hafva visat Bethany college sin tillgifven-het och kiirlek.

FrAn Ystad till Haparanda iir liiroverket i Lindsborg mer eller mindre bekant. Och hvarhelst vAra landsmiin i den nya verlden ncdslagit sina bopAlar har ryktet om Bethany college grund-liiggning och hastiga utveckling blifvet spridt. MAngen Sveas son och dotter har ocksA med sin skiirf bedragit diirtill att Bethany college hittills haft en sA storartad fram-gAng. PA grund af den kiinnedom vArt folk redan eger om denna inriitt-ning, torde det vara ofverflodigt att Aterigen upprepa dess historia, men den sak man iilskar, blir man ej trott vid att hora tala som, och detta gor, att iifven undertecknad vAgar forsoket att lemna ett kort bidrag till Bethany colleges iirorika historia. Det beriittas, att prof.

O. Olsson, under den tid han var pastor for Bethania forsamlingen i Lindsborg, ofta uttalade den tanken, att ett hogre liiroverk borde i en snar fram-tid anliiggas pA nAgon plats i den bordiga och fortjusande vackra Smoky Hill dalen. Detta var ju en skon tanke, viirdig den man som hyste densamma. Professor Olsson blef dock ej i tillfiille att sjiilf for-verkliga denna sin iilsklingside, emedan han redan 1876 antog kal-lelse till professor vid synodens According to the Scandinavian Mythology, the Nomas were throe Goddesses, one of whom spun, the second wove and the third cut the thread of human life. Tal af Engelbrekt InfCr Herredagen i Vadstena 1434.

AF JOHKF FOGELBERO. Adlc herrar och riddersmiin Alltsedan konung Magnus Erik-sons dagar har vart fostcrland re-gerats af tyranner, cj af konungar. Det svenska folket har under mer an sjuttio ar lidit och fordragic omiinskliga grymhutcr och oriitt-visor, som utliindska fogdar utofvat. Vi hafva hoppats att blifva befriade derifran, men forgiifves. Befricl-sens dag har uteblifvit.

I var nod hafva vi klagat hos konung Erik och begiirt tyranniets afskaffande. Han har lofvat att undersoka for-hallandcna och straffa vAldsverk-arne. Men gAng pa gang har han brutit sitt lofte. Till slut har han drif vit oss bort med harda ord och befallt att aldrig mera visa oss for bans ogon. VArt talamod har nu tagit slut.

Vi hafva uppgifvit allt hopp att pa fredlig viig forma konungen bruka lag och riittvisa i sitt rike. Diirfor hafva vi nodgats att med vapen i hand drifva fortryckarne frAn deras borgar och riidda vart fostcrland fran utliindskt herraviilde. PABorganiis fiiste hiirskade Josse Erikson och hans underlidande. Denne hatade fogde, hvilkcn kon-ungen tillsatt som var hofvidsman ofver Dalarne och Viistmanland, har spridt skriick och fasa vidt om-kring. Han utmiitte var egendom till sista skiirfven, och niirvi ej egde nagot mer att gifva, plagade han oss pa alia upptiinkliga siitt.

Manga pinade han till dods. Han spiinde oss bonder for plogen, sedan han utmatt vara dragare, samt Kit vara Sveriges undergAng? Skolen I liingre tillAta grymhet och oforriitt rasa i vArt land Med sorg och griimelse hafva vi lemnat det dyr-aste vi ega, hem och hard, sorjande maka och barn. Men vAldet mAste taga slut. Vi fordra riittvisa och lida hellre doden, iin vi liingre utstA nAgot of vervAld. VArt beslut iir att At svenska folket Atervinna frihet och riitt.

Men forst niir hela Sverige reser sig som en man kunna vi hoppas pA en verklig frihet under lagen. "Och iir det nu vArt rAd och begiiran till eder, I rikets for-samlade herrar och riddersmiin, att I viinden edra rAd och anslag der-hiin, att Sveriges rike mAtte Ater vinna sin gam la frihet och komma ur den oli lliga triildom, hvarunder det nu suckar, sA att hvar och en mA kunna lefva trygg under lagen och oskiiliga giirder icke blifva pA-bjudna. Men ve Jag kiinner edra tan-kar! Jag forstAr eder mening. I forakten oss bonder! I hafven stiimplat med den brottslige konungen till vart forderf Hansviin-skap iir kiirare for eder iiji fiidernes-landets och folkets riiddning. I viigren att bistA oss.

I viigren att viirja rikets land och riitt. Viilan Min skara hiir nedan iir villig och fiirdig for strid. Horen deras skal-lande rop, och sen hur de rasa VAra vapen skola utkriifva, hvad vi ej kunna vinna pA fredlig viig. De skola krossa hvarje edert forsok till motstAnd. I skolen mista lif, gods, iira och allt.

Edert trots kan icke skriimma oss. Vi stA fasta vid vArt beslut och gifva ej upp, forr iin hvarje fosterlands fiende iir slagen. An en gAng jag frAgar eder, och for sista gAngen, hvilket I deras anletsdrag rojer sig fasthet och bestiimdhet; hoppet att segra fyller deras hjartan, manligen gA de fiendernas skaror till motes och med mod och kraft vAga de sitt lif for frihetens sak. I gode herrar och svenskc man Betiinken er fosterliindska plikt Besinnen folkets nod Vi hafva ej brutit emot lag och riitt, dA vi reste oss motfortryckarne. Forr var den seden rAdande i Sverige, att konungen forsvarade hvars mans frihet.

Att styrka lagen och hAlla friden var hans forsta och skonaste plikt. SA hade iifven konung Erik bedyrat i sin konungaforsiikran. Men lagen har han brutit och friden har han ej hAllit. Och aro vi diirfor ej skyldiga att lyda en konung som ej hAllit den tro och huld-het, han svurit oss. Han har svurit att iilska Gud, att styrka och befiista kyrkan.

Hur har han hAllit sin cd? Han har forderfvat kyrkan och kristen-domen genom att insiitta odugliga miin till biskopar. Dessa har han forliinat med andlig biskopsmakr, som en pAfve, hvarigenom han oppet visat sig vara en kiittare. Han har fordrifvit riitt valda och af pAfven tillsatta biskopar; han har icke aktat Gud eller kyrkans bann, ej pAfve eller kyrkomote. Deras siindebud har han kastat i fiingelse och behandlat grymt pA mAnga-handa siitt. Han har svurit att iilska och vArda riittvisan, och att nedtrycka all oriitt i riket.

I stallet har han.